semanticdave.se

En webbplats under konstruktion

Still a long way to go...

Jag insåg när jag satt på motionscykeln igår och testade en av de förprogrammerade intervallpassen att jag så här fem månader efter operationen fortfarande är långt från återställd. Jag hade valt ett motstånd som passade för ett lättare pass där intervallerna var kortare och varannan intervall var med lätt motstånd, men igår gick jag på pumpen rejält.

30 minuter var målet och efter 20 minuter kändes det fortfarande rätt så okej. Jag hade förvisso försökt prova att stå upp och trampa, men insåg mycket snabbt att benet inte pallar det än. Fem minuter på högsta motståndet i passet senare klev jag av. Då var kadensen nere på 30 och varje tramp krävde så mycket kraft att jag trots den låga kadensen hade en puls på 160. Normalt får jag jobba hårt för att nå en så hög puls på motionscykeln.

Det är den träningsform jag tycker är absolut tråkigast. Spinning är en annan sak, det är mer varierat, men det är svårt att få samma variation när man kör ensam på en annan typ av stationär cykel. Och så får man förstås inte den där kicken av att vara en av många som gör samma sak och att se hur ens puls förhåller sig till alla andras på storbildskärmen framför oss.

"Jogging utomhus" står det i mitt program som jag fick efter första rupturen. Efter fem månader ska man börja jogga utomhus på mjukt underlag, men något sådant finns inte att tillgå så här års. Så jogging på tjockmattan fem minuter varje dag, motionscykel i en månad till och därefter kan jag våga mig på crosstrainern ett par minuter åt gången på lågt motstånd, säger sjukgymnasten. Tydligen är det så att många gör fel med crosstrainern, man lägger tyngdpunkten fel och belastar vader och framlår för mycket. Jag är en av många, vaderna och framlåren har tagit mycket stryk när jag kört vad jag då kallade för "helvetesmaskinen". Det ska ta mer på rumpa och baklår.

Besöket hos sjukgymnasten var på det hela taget lyckat. Jag inser att jag behöver någon som bromsar mig så att jag inte skyndar på för mycket i min instinktiva iver att hela tiden utmana mig själv. Detta var det sista besöket så nu får jag klara mig själv. Inte riktigt, jag får förstås ringa och så, men det finns egentligen inte många fler rehabövningar att lägga till programmet. Jag har fått en, och det är en rolig övning som går ut på att stå på balansbräda med båda fötterna och kasta en boll i väggen. Jag hade glömt bort hur roligt jag tycker det är att leka med bollar.

Jag är på ett sätt glad över att det är långt kvar. Nu när jag nått ett viktigt delmål, att kunna hantera vardagen på ett normalt sätt utan att känna mig handikappad, är det dags för nya mål. Vilken vecka som helst kommer jag att kunna gå snabbt utan att halta, jag är snart där, och jag kommer att kunna köra bil långa sträckor utan att känna något i regionen mellan sena och vadmuskel.

Om en månad ska jag fasa in crosstrainern i min träning, och när jag kan gå helt obehindrat ska jag prova att småjogga mycket lätt. 18 maj har det gått nio månader efter operationen, så dags ska jag känna att jag kan jogga obehindrat. Nio till 15 månader tar det att komma tillbaka, särskilt med tanke på hur mycket muskultatur jag tappat, sade min andra sjukgymnast, hon som jag träffade när jag fått gips och stygn borttagna.

Mitt mål är att vara tillbaka innan nio månader.

SemanticDave @ 2012-01-17 11:46:32 (uppdaterad 2012-01-17 12:13:23) » Permalänk

rehab avsliten hälsena motionscykel crosstrainer

SIDA 1