semanticdave.se

En webbplats under konstruktion

Tempot som börjar komma tillbaka

Det har inte riktigt gått två år, men nästan. 11/6 2011 gick alltså min hälsena av för första gången. Det enda synliga som påminner om detta är ett operationsärr och att den vänstra senan är tjockare än den högra. Men skillnaden mellan före och efter känns fortfarande, och det märks på tempot.

Jag har haft förtvivlat svårt med att komma under 5-minutersgränsen i kilometertid. Jag har till och med haft svårt att köra tusingar i 5-minuterstempo. Uthålligheten har det inte varit några större problem med. Jag har sprungit sträckor betydligt längre än milen och har flera gånger sprungit dryga åtta kilometer med en barnvagn som inte är anpassad för löpning.

Så förra veckan hände det något. Benen som känts kraftigare och steget som det varit allt mer klipp i fick ackompanjemang av en mer normal stegfrekvens. Med en kadens på 85-90 per minut sprang jag först 4.2 km på 20:30, och två dagar senare 5.1 km på 26 minuter. Första gången ett tempo som var snabbare än 5-minuterstempo och andra gången strax långsammare.

Igår följde jag upp det med att springa 8.5 km på 44:30, alltså en kilometertid på ungefär 5:15, alltså en miltid på 52:30 inom räckhåll. Och det kändes förbaskat bra! Trots alla kastvindar vi har här i Varberg finns det ett flyt i min löpning igen. 

Sedan lyckades jag förstås fixa en tåfraktur efter ett motlägg med ett bord här i hemmet, men det är sånt som händer.

SemanticDave @ 2013-05-17 14:43:00 » Permalänk

löpning rehab avsliten hälsena tempo

58:26

Jag gick i mål i lördags, i dubbel bemärkelse. Det skulle bli den sista milstolpen i min rehabilitering. Tio kilometer utomhus, med vissa backar om än små, och bland över 5000 andra löpare. Mitt namn i tidningen bredvid en tid. Och kanske, kanske en tid under timmen.

Förutsättningarna var perfekta. Det var inte mycket vind, det var soligt men ändå inte för varmt, och luften var så där härligt höstkrispig. Precis innan starten stötte jag på Stefan Andreasson som gav mig en klapp på axeln och ett lycka till. Det gav lite extra energi.

När de flesta andra i min startgrupp (förmodad sluttid mellan 57 och 60 minuter) löpte iväg i ett högre tempo än det tänkta snittempot tog jag det betydligt lugnare. Om första kilometern gick på sex minuter var det bra, det fick inte gå mycket snabbare. Dels tar det tid för hälsenan, vaden och baklåret att värmas upp och dels är konditionen inte så bra ännu.

Första kilometern passerades på 5:50 och den andra på 11:45, sedan började jag trycka ifrån lite mer. Känslan av att springa förbi en, två, tre och ytterligare några andra löpare som gått ut lite för hårt var för bra för att motstå. Vid tre kilometer hade jag tiden 17:30 och vid fyra kilometer 22:50, trots att jag faktiskt stannade för att dricka vatten. 

Men jag kollade regelbundet pulsen. Ville inte ligga i det röda för mycket. Min röda zon är ungefär 175 och uppåt, och vid flera tillfällen nådde jag över och runt 180. Tempot blev av den anledningen ganska så ojämnt. Plocka några placeringar, kolla pulsen, sänka tempot om pulsen låg runt 180. Ungefär så gick det till.

Jag höll mig en minut före min tänkta sluttid på 60 minuter. Benen kändes märkligt stumma samtidigt som det alltid fanns lite extra kräm i dem när jag ville öka tempot. Fem kilometer och sex kilometer passerades, sjukilometersmarkeringen missade jag. Vid åtta kilometer var tiden ganska så exakt 49 minuter. Det skulle alltså finnas marginal att avsluta lugnt ifall hälsenan skulle säga ifrån.

Sista biten av banan var förlagd till centrum längs små gator. Det var allt tätare bland åskådarna och några kollegor gav mig en extra mental skjuts. Snart skulle jag få se min fru i närheten av målgången.

Jag tog det extra lugnt uppför den enda branta backen på hela banan, backen som jag försökte öka trycket i för två år sedan men som knäckte mig då. Väl uppe kunde jag öka tempot igen. Mindre än en kilometer återstod och vid Stora Torget var det tydligen en spurtsträcka som jag missade. Bättre att spara krafterna till den riktiga spurten, tänkte jag i efterhand. Svaret till min syster, som sprang snabbare än mig där, var "det är klart det gick fort för dig som hade vilat i 9,5 kilometer".

Med ett par hundra meter kvar ökade jag trycket. För första gången på mycket länge kände jag att jag löpte på riktigt, att jag hade ett frånskjut värt namnet och bra teknik. Jag har inget minne av att någon passerade mig på slutet, bara minnen av andra löpare som jag flög förbi.

Klockan stannade på 58:26, det är två minuter snabbare än vad jag gjorde på löpbandet för någon vecka sedan. Kraften jag hade i benen och tekniken jag hade trots 58 minuters löpning i spurten ger mig en känsla av att jag nu kan börja löpa på riktigt igen. Förra årets mål var 48 minuter, jag tror jag sätter det som nästa års mål.

SemanticDave @ 2012-09-17 11:37:34 » Permalänk

löpning rehab avsliten hälsena

Mindre än två veckor kvar

Det är mindre än två veckor kvar till 10-kilometersloppet, det som jag tänker ska markera slutet på det här projektet. Men jag känner mig inte återställd. Det är vissa småsaker som att jag fortfarande inte kan gå normalt nedför en trappa och att jag inte kan stå på vänsterbenet och blunda utan att omedelbart tappa balansen.

Det är också det att jag inte kan springa fort utan att få ont i hälsenan. Som jag tidigare skrivit om har jag inte klarat intervallpasset med sex tusingar i femminuterstempo, och högre tempo än så kan jag bara hålla i ett par minuter på sin höjd.

Jag antar att snabbheten får jag träna upp nästa år. Först kan det vara en god idé att lägga lite energi på att hitta löptekniken igen parallellt med jagandet efter minuter under löpturerna. Hur länge orkar jag till exempel jogga i sexminuterstempo? På löpband orkade jag nio kilometer härom dagen, dock i ett varierat tempo. Efter nio kilometer högg det till i hälsenan, och sista kilometern gick därför på 6:30 lite drygt.

Men det är ett millopp trots allt och kroppen höll för dryga 60 minuter. Det kändes som att jag gick i mål där.

SemanticDave @ 2012-09-04 12:56:16 » Permalänk

rehab avsliten hälsena

Tiden går men smärtan består

Det känns mer och mer som att jag följer ett normalt träningsprogram nu. Visserligen håller jag fortfarande på med ett specialdesignat styrketräningsprogram för att stärka bålstabiliteten, men löpträningen börjar nu se ut som vanligt. Ett kortpass på 4-5 kilometer, ett intervallpass på cirka 40 minuter och ett distanspass på 50-60 minuter.

Det längsta sammanhållna passet, dvs utan promenadpaus, är 46 minuter, men de senaste passen har jag tvingats till kortare avbrott pga sten i skon (inte så skönt mot operationsärret) och nu senast pga värmen i kombination med überfailet att bara dricka en kopp kaffe och en kopp te innan träningspasset.

Jag försöker nu pressa mig för att bli snabbare. Intervallpassen kan innehålla enstaka minuter i 4:30-fart men jag klarar inte hålla det tempot länge. Nu senast provade jag tusingar i 5:00-fart med tre minuters joggvila men klarade bara av tre innan jag var tvungen att kliva av löpbandet för att stretcha min opererade sena. Skam den som ger sig, inom ett par veckor ska jag klara sex tusingar i det tempot.

Jag märker att jag blir uthålligare och starkare och att jag mer och mer litar på styrkan i vänsterbenet, men foten smärtar efter varje löpning som är tuffare än lätt jogging. Det är som om jag spelat en fotbollsmatch och fått en handfull smällar på en och samma fot. Hälsenan smärtar också ibland, och jag kan inte ha skor vars kant trycker mot området.

Om sex veckor är det dags för att springa Kretsloppet i Borås. Vi är ett gäng från jobbet som ställer upp. För mig personligen handlar det om att komma runt, och allra helst på en tid under 60 minuter. Jag minns inte när jag tog mig runt milen på längre tid än 60 minuter - att hålla lägre tempo än 6:00-fart är något jag tyckt varit lite skämmigt - men just nu känns det som att bara ta sig runt det loppet utan gå- eller ståvila skulle markera slutet på den här rehabiliteringen.

Det skulle innebära att jag friskförklarar mig själv 15 månader efter första rupturen, och 13 månader efter den andra. Sedan är det ju alltid en definitionsfråga om när man är frisk eller ej, men för mig handlar det om att det är konditionen som begränsar min prestation och inte hälsenan.

SemanticDave @ 2012-07-30 16:30:09 » Permalänk

rehab avsliten hälsena

46 minuter i sidvind

Ytterligare ett långt gap mellan blogginläggen. Det blir så när man jobbar för mycket, men tro inte att jag slarvat med träningen trots det.

Jag fortsätter med A-K:s rehabprogram och kör löpträning tre gånger i veckan. Idag blev det 46 minuters löpning längs vattnet i Varberg. Det är en skön känsla att få sidvind och saltstänk i ansiktet.

Jag kör ett kortpass på ca 4 km, ett intervallpass och ett distanspass i veckan. Distanspasset ska ökas på med två minuter per vecka tills jag når 60 minuter.

Ungefär där tror jag att jag känner mig helt återställd, ett drygt år efter operationen.

SemanticDave @ 2012-07-10 12:01:16 » Permalänk

rehab avsliten hälsena

SIDA 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10